Synligt

Sommarsim

Ranta-på-stan-svängen blev kostsam i går. Jag har länge misstänkt att mina ögon inte fungerar som ögon ska göra. Att man oftast får sämre skärpa med åren vet jag ju och har dessutom skaffat progressiva brillor. MEN ... det har ändå inte känts helt bekvämt, jag har fått ha dom lite på snean för att blicka in i en enkel tillvaro och inte en dubbel, om det går att förstå vad jag menar.

Nåväl i går besökte jag en annan optiker än den tidigare som jag inte trivdes med (men det är en annan historia) och han upptäckte att jag skelar. Inte sån där vanlig att jag tittar i kors eller likt kameleonten, åt varsitt håll. Nä, min skelning visade sig sitta på höjden. Alltså jag blickar upp mot skyn med ena och ned i marken med det andra. Kan ju vara praktiskt ibland men det ger ett lätt illamående. Mycket hellre skulle jag vilja ha ett öga i nacken, det skulle onekligen göra tillvaron enklare.

Man vet egentligen inte när, var, eller av vem som uppfunnit glasögonen. Araberna använde för väldigt länge sedan lässtenar, förstorade linser som lades direkt på texten. Glasögonens historia är nära länkad till de framsteg inom glastillverkningen och optik som gav oss både mikroskopet och teleskopet (Peter Englund: "Tystnadens historia och andra essäer") Benämningen brillor härör från ordet beryller en slags slipad ädelsten som man kikade igenom. Ordet förbryllad har också blivit till på grund av fördomarna som fanns kring glasögonanvändadet. Goethe till exempel, avskydde glasögon så till den grad att han vägrade att tala med människor som bar sådana.

Vilken tur då att mitt liv på jorden sker nu i denna stund. Annars hade tillvaron tett sig mer trevande och vilsen än vad den ändå gör.