Andra dagar

Det är en annan dag i dag. Lite konstig tär det med de här dagarna som kommer i slutet av helgen som en liten svans. Helgen är n-ä-s-t-a-n slut, än finns det en liten dag kvar att fira på. Annan dag jul, annan dag påsk och annan dag pingst. Nä hur var det med den förresten. Den fick väl stryka på foten till fördel för ... nationaldagen? Var det så eller var det någon annan dag. Och då spelar det ju ingen roll.
Isen har börjat dra sig undan rejält och havet ligger naket och blottat. Måsarna skränar och provdoppar vingspetsarna i det kalla vattnet. Inte underligt att dom ropar så högt. Jag fattar det eftersom jag är en riktigt badkruka som inte ens vill doppa tårna i sommarvågorna. Likafullt njuter jag av vattenspegeln utanför min utkik. Den vilar jag ögonen på och får frid i min själ.

Helig mark

Jag vet att jag nu är inne på helig mark men måste få säga att jag blir förvånad över all uppståndelse kring idrottsliga prestationer. Puh nu sa jag det. Och kanske får jag huka mig resten av dagen för alla slag mot min arma skalle. Men jag ändrar mig inte. Det blir löjligt i mina ögon när man ska åka runt kring gator och torg och skräna och hojta för att man fått medaljer i sin idrott. Självklart förstår jag glädjen i att vinna guld i sin sport och att man vill fira. Men vi andra ... Att det kan väcka så mycket engagemang att folk går man ur huse för att fira laget eller en enskild medaljör är för mig en gåta.

En torgbänks betraktelser

Ofta tar man mig för given
eller så ser man mig inte ens
men när benen tarvar vila från kliven
då kommer vi bra överens

Jag står ute i vinter och kyla
översnöad till oigenkännlighet
inte går det att från isvindar skyla
det kan ingen så vitt jag vet

Jag står här när vårsolen vaknar
den som gör mig varm och naken
och inbjuder den som saknar
en viloplats för benen och baken

Jag står här när sommaren gassar
då är det minsann liv och stoj
När barnen dräller med sina glassar
eller när jag får vakta någons hoj

Jag står här troget om hösten
När björken täcker mig med blad
och jag vet att den enda trösten
och det enda som gör mig glad

Är att jag kan ge ro och vila
till bråttomfötter en stund
eller för tonårstjejen i lila
och kanske till A-lagaren med hund

Jag står redo för alla bakar
vinter, vår, sommar och höst
för krösusar och trasigkrakar
som i flaskan söker tröst

Obrydd är jag om det politiska livet
och om stadshusets villervalla
men nog hör jag det ohumuliska kivet
till det sjunger jag tjo och fadderalla

Kylslaget

Våren fick ett stopp på vägen. Kalla nätter och kalla dagar. Lika kyligt som politikerklimatet är i min stad.
Jag funderar ofta vad vitsen är med partipolitik. Åtminstone när den används för privat bruk och privata segrar. Det verkar som om intentionen att arbeta för kommunens bästa har ersatts med att söndra och skapa förfall för densamma. Trist är det och vem fasiken ska jag rösta på i höst?