Filter

Mitt eget lilla hav

Dimman har bäddat in storhavet i ett mjukt bomullstäcke och ber om förlåtelse. Inte är jag så brydd. Det kan vara befriande att inte se allt då kan fantasin skapa egna bilder.
Till och med kameran kan försköna och lura ögat att betrakta tillvaron genom ett filter som sållar bort skarpa kanter. Jag tror nog att vi behöver filter i både öron och ögon för att uthärda larmet i världen.

Oro

Vem jag frågar på allvar och verkligen seriöst, vem kan förstå en morsas oro än en annan morsa. Självklart kan det ju vara lite olika beroende på vad ätteläggen har bestämt sig för att göra  om de bestämmer sig att vara i luften eller på svarta djupa hemska havet, eller i närheten av terrorister eller mördare eller några andra idioter som av någon konstig anledning vekar befolka jorden i onödan. Och vet du att när mina ungar är i farten då verkar alla faror lura kring hörnen. Visst är det konstigt?
Jag vet att jag måste calmera mig och visst lugnar jag ner mig snabbt när jag tjatat till mig några SMS från dem och får veta att de är räddade ... till nästa gång. Då får jag ringa till min fantastiska väninna tillika morsa och få lite tröst.

Höstrusk

Den pockar på, hösten. I helgen har den verkligen härjat. Skogen utanför hukade underdånigt och fegt för vindar som jagade vettlöst över allt och alla och som ockuperade hela söndagen. Och regnet, men käre tid. Ibland verkade det till och med komma i kaskader från underjorden. Men i dag smilar och fjäskar den  som om ingenting har hänt. Med vindar milda som sammet och tittar man noga så är himlen lite blå.
Tio liter lingon har på ett fiffigt sätt kommit hem till stugan. De lyser rödare än hinken de är i. Jag är oskyldig men har lovat att rensa dem. Fattas bara annat.

Minnen

Ibland nå inte så ofta att det blir en diagnos på någon åkomma, sätter jag mig i minnesfåtöljen. Ja du vet den där urblekta fransiga och något nedsuttna. Jag blundar och snusar in babydoft. Den där ljuvligt mättade söta. Låter golukten fara runt i näsan så jag nästan tappar andan. Bakom ögonlocken njuter jag av barnens lek och kan ännu höra deras röster. Så gör jag ibland och frossar i minnen från deras uppväxt, skoltid och kan ännu förnimma taggen i hjärtat när jag insåg att de var stora nog att klara sig utan mig.
Det gick så fort, men nyss har blivit sedan och jag har blivit en riktig minnessamlare.
En trevlig sysselsättning gratis och skattefri.