Ojsan vad tiden har raskat sig. Det har tydligen inte jag gjort. Jag förstår att du väntat men nu är jag här igen.
I dag fjäskar solen och det droppar från taken, äntliiigen får jag sniffa lite på vårvintern. Dock är snön obeveklig, den har övergått till ett kroniskt tillstånd och det är bara att flytta eller gilla läget. Jag väljer det senare om än under lite gnällig protester.
På stugtomten möblerar vi om i snöhögarna, tar bort från stugväggarna och lägger upp gigantiska högar, vackert och plågsamt på många olika sätt. mest plågsamt för ryggar och armmuskler.
Men vet du... jag hörde en svan hälsa trumpetande i går. Hen är nog och kollar läget men än finns inget öppet vatten. Nåja snart kommer hela gänget om bara vädret har vett att sköta sig.
Femtvåaktiviteten och träningen funkar bra. Fem kilo har lämnat min arma kropp och dom är inte välkomna tillbaka. Min hallonröda klänning som ska bäras på en speciell dag i sommar ropar "kämpa på" varje gång jag öppnar garderobsdörren så det sporrar mig minsann.
En liten längtanskofta är på tillverkning, stickar med kärleksmaskor.
