Pyntat och klart

Årets julpyntande är i hamn. Eller i kök och rum rättare skrivet, och i hallen dansar min tomteparad. Kära saker som brukar vara lika roliga att ta fram som att ta bort. Det blir ju roligt två gånger för samma peng kan jag tycka.
Tiden rusar med raketfart, snart är julen till ända och ljuset kommer tillbaka till min plats på jorden. Det ser jag fram mot, och med nya ögon hoppas jag.

"Om ni ser ett konstigt sken på himlen så är det Ryssland som provar nya kärnvapen, meddela om ni ser nåt annorlunda sken". Radiokillen lät som om han pratade om jultomten ungefär och inte nåt jädrans skrämmande kärnvapenprov. har vi blivit så tillvanda att vi inte bryr oss längre? Mig skrämde han i alla fall.

Fromt

Var har alla fromma människor tagit vägen? Går det överhuvudtaget att vara så där gammeldags from i dessa egoistiska roffartider som man kunde vara förr i tiden? När folk satt i sin gungstol och stillsamt nynnade på nån psalm eller nåt annat och plirade vist på sin omgivning.
Det skulle bli en billig tillvaro i alla fall. Jag tror att jag ska öva på att bli lite så där lagom from så har jag snart betalt mina "nya" ögon.
Det får ske efter jobbet då såklart.
Vid grannstadsbesöket i går beställde min vän och jag en solresa till första veckan i februari.
Kul att tänka på i dessa mörkertider.

I väntan på ankomst

Snart advent, ännu ingen snö på marken endast frost och is. Bråttomfötter söker girigt efter lite sand för att få fäste. Det är riskfyllt att ge sig ut på morgonpromenad i svartmörkret. Men ändå ljuvligt.
Dagen inleder en ledighelg. I dag en resa till grannstaden, och i morgon väntar en farmorsdag med en sockerflinga som fyller åtta. Hoppas hon kan väcka liv i min inneboende åttaåring. Då får vi riktigt kul.

Längtan

Var tusan tog längtorna vägen? Nu menar jag inte den kroniska efterbarnen-längtan den sitter ju för evigt sammansvetsad med sinusknuten i hjärtat. Nä den andra längtan menar jag. Lite den där som bubblade så där mysigt i magen när Barnens Dag slog upp sina åkattraktioner och tält på Malmiaområdet hemma i Kiruna. Fötterna fick vingar när jag kände lukten av sockervadd och popcorn ( eller var det senare uppfunnet på den svartvita tiden?) Redan två dagar innan hoppade längtan runt i kroppen och gjorde sömnen onödig.
Med åren har känslan bleknat och det är få saker som får blodet att strömma fortare. Möjligtvis en och annan förälskelse. Troligtvis förresten, jag har inte glömt. Men efter det är längtan en bristvara. Kan man kanske träna upp förmågan? Hm ... vad skulle jag vilja längta efter i så fall?
Som jag tidigare nämnt så är allt som gäller barnen och barnbarnen undantagna eftersom den längtan är livslång och evig.

Men kanske kan jag träna på ...
Sommar, ja men vintern kan vara mysig.
Godis, näe, då blir det så fula volanger kring midjan.
Romantik, tror att jag är immun.
Agnetha Sjödin-armar, har snart.
Resa till varma länder, JAJAJA
Det ska jag hårdträna på.

Hemresa

Hemma. Utan Idafina. Detgårbradetgårbra det ... såklart. Jag är ju en vuxen människa. Och hon kommer tillbaka innan sommaren nästan har hunnit bli till.
Tågresan gick bra, sov som ett barn ända till grannens mobil ringde. Efter trevliga samtal och frukostkaffe i Bistron gick jag tillbaka till min kupé, vi var nästan framme i Boden.

Vagn32plats20-vagn32plats20-vagn32 plats20 tokrabblade jag för mig själv, tyst för säkerhets skull man vill ju inte att folk ... Men där i min kupé var det igenbäddat och hjälp,min bok! Fort upp med sängen, jag hade haft mittenslafen, den sämsta i och för sig men ändå sovvänlig. Men ... där fanns ingen bok. Väskan då, som jag så fint hade fått in under britsen ... borta! Och Kappan? Borta. Som jag nämnt i en tidigare blogg, så är oro mitt mellannamn men nu fick oron sällskap med ångesten. Någon hade fräckt knyckt min packning och tvåochetthalvttusenkappan som jag köpte för två år sedan!!
Någonstans i mitt stressade huvud lyckades turligt nog en annan tanke nå fram. Var jag i rätt vagn? Nix. Fel vagn men rätt nummer på kupén.
Jag hade haft lite för bråttom. Hade bråttomtänkt och det brukar inte bli bra.
Väl framme i rätt vagn och utanför rätt kupé insåg jag att det fiffiga lilla kort som behövs för att öppna dörren, var bortvirrat. Hur tror ni att det slutade? Såklart lyckligt som i sagan. Konduktören kom med sin magiska nyckel och hips vips.

Kom snart tillbaka älskade Idafinagullefjun.

It´s time to say goodbye.

Så kom då dagen när Idafinagullefjuns tid hos mig är till ända, för denna gång i alla fall. Jag följer med en bit på vägen. Vi har bokat in en Stockholmshelg innan hon fortsätter sin färd mot landetlångtbort. En hotellvistelse och umgänge med mittimellan och hans fina flickvän gör avskedet från hjärteflickan lite lindrigare.

Ingen vinter i sikte, man tackar.

Fortsatt träning

Jag småtränade lite på att kaxa till mig i går. En gång i alla fall. Okej då väääldigt lite. Knappt att det märktes. Lite som den där gången när jag som liten flicka rymde hemifrån och var borta jättelääänge. Tyckte jag åtminstone. Det var bara det att ingen hade hunnit märka det.Kanske har min mesighet blivit kronisk, så när jag vässar upp rösten och spänner blicken ... så är det ingen som noterar förändringen. Inte vet jag men eftersom jag är en envis och målmedveten person ska jag småträna i dag också.

Kaxig

Jag har en favoritserie på teve som nån gång då och då och alldeles för sällan visas, "Doc Martin heter huvudpersonen. Han lever och verkar på den engelska landsbygden tillsammans med de övriga lite småknäppa invånarna. Doc Martin lider av blodfobi och det ställer såklart till det för honom. Han har fått lämna sitt arbete som kirurg i London och hamnat i den lilla byn som distriktläkare. Det jag mest fascineras av när det gäller honom är att han alltid är rakt på sak. Han säger vad han tycker. Oavsett vem han talar med. Kort och oinlindat för han fram sin åsikt. Kanske han lider av någon bosktavsdiagnos det har ju snart var och varannan i dag. Önskar att jag hade samma åkomma, åtminstone en som stavades med en pytte gemen. Det skulle vara uppfriskande att få rensa lite luft här och där. Pysa ut lite egnaåsikter om ditten och datten och gå till offensiv istället för tvärtom när jag blir ifrågasatt. Det ska jag träna på. Minst två gånger om dan alla dar i veckan.

I dag är marken täckt av frost. I onödan.

Glader

En ishand la sig tungt över mitt hav i går. Men nu på morgonen leker vågorna tafatt igen, fria och glada. Gröna gräsmattor och en pelargon i utekruka trots vintermånad det gör även mig glad. Glad blir jag också att veta att trots att Idafina reser iväg om en vecka så kommer hon tillbaka till midsommar. En till gladsak är att min vän Lena gör en stödinsats för mig när jag fått "nya" ögon i december. Jag har ett gott liv.
I dag är hottas träningen upp med en joggingrunda.

Skrivoklåda

Vad ska jag skriva denna dag, som för övrigt är färsk och darrande som en nyfödd renkalv. Jag kan skriva om en halvt osoven natt, men nä, det kan väl inte intressera någon. Nå men då skriver jag väl om årets höst som glömmer sig lite och verkar stanna på övertid, men nä, väderprat blir tjatigt både på längden och bredden. Kanske borde jag skriva om romantik? Men sorry romantiken för en 63-årig kvinna är ouppfunnen. Den hör tydligen bara ungdomen och överåriga män till. Det kanske är lika bra att jag låter "pennan" vila för i dag.

Mångalen

Hej månen!
Skulle önska att du inte var så nattstörande. Om jag uttrycker mig milt, jag är ju ändå en halvmesig person, så sluta upp med att väcka mig din jädrans fridförstörare. Jag behöver min sömn. Det är mycket nu. Du vet, jag har ju lagt upp ett intensivträningsprogram med min PT och behöver orka med, hon reser tillbaka till världens ände snart. Så jag måste hinna få till det.
Ja, jag vet, du har ju bara några dygn på dig att pompöst glänsa och visa din storhet. Men i alla fall, du är mycket STÖRANDE! Så snälla .

Nu just nu mellan klockan sju och åtta är mittimellan med på inspelningen av "Den svagaste länken" på teve. Åh, mina tummar krampar.

Ungarna

Var tog tiden vägen. Nyssens käreliga småisar som jag kunde pussa på närhelst jag ville och nu är alla mina tre vuxna ansvarstagande människor som andra pussar på. Hm ... är det riktigt rättvist?
Jo, men det är det ju. Jösses om dom skulle bo hemma hos mig alla tre! Då hade vi nog haft problem. Men i mina hjärterum finns gott om space.

Dagen har börjat ljusna, det verkar vara joggingväder. Ska nog ruska liv i min PT.

Utsikt

Så här har min utsikt varit nästan hela hösten. Halvblind har jag snubblat fram i dimman och regnet. Men snart hoppas jag att kunna se klarare på min tillvaro. Om en månad ...

Ljus

Andakt


I helgen frossar vi i ljus till minne av nära och kära som inte finns i jordelivet.

Första ljuset tänder jag för min pappa Kalle. Alltför tidigt försvann han och lämnade en ledsen liten flicka som fortfarande har ett längtanshål i hjärtat.

Andra ljuset tänder jag för storbrorsan Arnebanane. För snart fyra år sedan ... saknar. Jag saknar hans skratt och hans enastående förmåga att berätta roliga historier. Och jösses så han skulle ha retat mig om han fick reda på att jag sjöng i kör. Han hade inte mycket till övers för min sångröst. Själv kunde han låta som Elvis. Nästan.

Tredje ljuset tänder jag för min mormor Hilma, släktens big mama. Sträng men kärelig.

Fjärde ljuset tänder jag för min lilla farmor Mina. Jag ångrar så att vi inte träffades oftare medan hon fanns i livet. En liten tant som pratade på sitt speciella sätt.

Femte ljuset tänder jag för min styvfar, lite tveksamt men ändå.

Sjätte och sista ljuset tänder jag för mina älsklingsbarn och barnbarn och resten av nära och kära släkt och vänner som fortfarande får spela tillsammans med mig på livets arena.

Världsförbättringar

I svartmörker och dimma har en utklädd person smygit runt och skjutit med skarpa skott i grannskapet. Vem är han? Vad vill han? Nog nu med våld och skurksaker. Jag vill leva på en fredlig plats med ärliga människor under min ganska korta tid på jorden. Varför vill inte alla det?
Och vad behövs göras för att nå dit i så fall?
Mitt förslag:
Avskaffa all orättvis fattigdom på hela klotet.
Hitta ett medel som smälter ner alla vapen och återanvänder skrotet till att bygga tåg eller nåt annat miljövänligt.
Sudda ut alla gränsdragningar länder emellan. Låt folk flytta som dom vill där dom kan få sin försörjning.
Låt regeringschefer byta land lite då och då.
Och .... inför humortimmar på jobben.

Kom gärna med fler förslag.

Sagor

Kärlek


Staden har lagt sig i "havet" och man får svårt att se vad som är upp och ner i den blanka vattenspegeln. Hjärtnypvacker är utsikten från mitt köksfönster.
Hyfsat varmt för årstiden bjuder andra novemberdagen på, man tackar.
I sovrummet hörs en saga av HC Anderson högläsas av en snäll faster Idafina för mina sockerflingor. Jag har kvar min sagobok från svartvita tiden. När dom har läst färdigt ska jag ...
Eller kanske jag smyger mig in tjuvlyssnar.

Förstfödde

För 45 år sedan föddes min förste son. En snabb och otålig liten kille som inte hade lust att vänta dom sista sju veckorna. Jag kan tycka att det karaktärsdraget fortfarande står sig. Som först på plan fick han väl utstå det mesta. Men kär och välkommen var han från första stund även om föräldraparet var väldigt unga och valhänta.
Grattis min store fine son!