Hemresa

Hemma. Utan Idafina. Detgårbradetgårbra det ... såklart. Jag är ju en vuxen människa. Och hon kommer tillbaka innan sommaren nästan har hunnit bli till.
Tågresan gick bra, sov som ett barn ända till grannens mobil ringde. Efter trevliga samtal och frukostkaffe i Bistron gick jag tillbaka till min kupé, vi var nästan framme i Boden.

Vagn32plats20-vagn32plats20-vagn32 plats20 tokrabblade jag för mig själv, tyst för säkerhets skull man vill ju inte att folk ... Men där i min kupé var det igenbäddat och hjälp,min bok! Fort upp med sängen, jag hade haft mittenslafen, den sämsta i och för sig men ändå sovvänlig. Men ... där fanns ingen bok. Väskan då, som jag så fint hade fått in under britsen ... borta! Och Kappan? Borta. Som jag nämnt i en tidigare blogg, så är oro mitt mellannamn men nu fick oron sällskap med ångesten. Någon hade fräckt knyckt min packning och tvåochetthalvttusenkappan som jag köpte för två år sedan!!
Någonstans i mitt stressade huvud lyckades turligt nog en annan tanke nå fram. Var jag i rätt vagn? Nix. Fel vagn men rätt nummer på kupén.
Jag hade haft lite för bråttom. Hade bråttomtänkt och det brukar inte bli bra.
Väl framme i rätt vagn och utanför rätt kupé insåg jag att det fiffiga lilla kort som behövs för att öppna dörren, var bortvirrat. Hur tror ni att det slutade? Såklart lyckligt som i sagan. Konduktören kom med sin magiska nyckel och hips vips.