Vet du att ibland vill jag bara snorgrina över allt jäkla elände och tokerier som sker runt om i världen. Allt våld och alla orättvisor. Men det ger ju ingen förändring säger du. ja jag vet jag vet jag vet, men ibland blir det för mycket. Hur tusan kommer det att sluta för oss arma människor? Lite hoppfullt ändå att man hittat en ny planet som liknar vår. Okej det tar visst 70000 år att bege sig dit, men för tusan jag har tid.

För en vecka sedan satt kärlingen och jag i bilen med näsorna mot Alta i Norge. Till en trevlig helg hos våra vänner därifrån. Det blev en morsom upplevelse i det vackra landskapet. Skrytfjällen och skrytfjorden ägde ögon och sinnen.

Söndagsfundror

För ett år sedan ganska precis kom jag tillbaka från min Kanadasejour. En hel månad hade jag njutit av umgänge med Idafina och hennes vänner. Mittimellan sällskapade med oss i fjorton dagar medan jag som sagt chillade på lite längre. Dessutom hade jag blivit en sån där pensionär. Dock en protesterande sådan.

Nu då hur är det nu då undrar du kanske. Tja det har blivit lite andra resor den här sommaren. Sardinien och Norge har vi besökt, kärlingen och jag. Kanada får vänta till nästa år. Då minsann kommer jag tillbaka och har min reskompis med mig. Kärlingen som kommer att resa med mig återstoden av livet. Hoppas jag.
Pensionärsidentiteten har jag ännu inte förlikat mig riktigt med men erkännas ska att det är liiite skönt att ligga kvar i sängen på morgonen, åtminstone till klockan sju.

Missväxt

Vårt potatisland har blivit en krigszon. Aggressiva små skitmonstermaskar gnager på de små, ja de har inte vuxit så bra av den anledningen, potatisar. De som vi med kärlek och förväntan bäddade ned i jorden när sommaren nyss börjat. Nu tittar de på mig lite ledset när de kommer upp i dagsljuset och verkar skämmas över sitt maskätna utseende.  Dessutom har de blivit skorviga och ser gamla och tärda ut. Suck ... kan känna igen mig själv lite i morgonspegeln.

Hösten nalkas och nu blir kvällarna riktigt mörka. Kärlingen har placerat ut små fiffiga lyktor lite här och där på tomten. De sprider trevlighet kring sig och gör höstmörkret uthärdligt.

Elva månader har vi nu varit ett par, kärlingen och jag, vi är en en liten bit på väg för resten av vårt liv. Hoppas jag.

Nog nu!

Plötsligt dyker begreppet trafficking upp i mitt arma huvud när jag tänker på min landsända. Som en lockande oskuld breder våra tillgångar ut sig och våldtas gång på gång utan att få något tillbaka. Vår del av landet armas ut sakta men säkert. Nog nu!

Tillgångar

Vattenfall har tagit sig vatten över huvudet nu minsann. 40 personer har man planerat att säga upp i Jokkmokk och ännu fler på andra platser i Sverige. Fy tusan! Vet dom inte om att vi äger företaget? Men tydligen har landshövdingen här i Norrbotten varit informerad om planerna sedan ett halvår och hur tänkte han? Vem skrämde honom till tystnad undrar jag. Ändå tur att det inte går att flytta bergen och älvarna i alla fall. Kanske dags att bilda en egen stat i staten för att rädda våra tillgångar.

På spisen har en gryta med nyplockade blåbär förvandlats till god sylt som ska avnjutas med plättar och kanske en klick glass. Säkrast att plocka bären medan vi har kvar dem i länet. Annars är risken stor att Stockholmarna mumsar i sig alla våra godsaker.

Lite höstkänning, men bara lite

Full av intryck från en kulturspäckad resa är jag åter på hemmaplan sedan ett par dagar. Mörkret har på något mystiskt sätt nästlat sig in om kvällarna och tvingar mig att tända lyset trots att jag värjer mig. Vill inte! Inte redan nu!
Annars har sommaren varit alldeles alldeles ... underbar. Mitt första sommarlov sedan skoltiden. Och precis som det brukade vara förr så har dagarna bjudit på sol och en lättjefull tillvaro. Vinhäng ute på altanen med goa vänner kantat med mat och prat, jamen du vet. Baravara =) Nå lite nyttiga göromål har det också blivit som prunkar gröna och frodiga i trädgårdslandet trots ovana gönsakshänder.
Mittimellan har landat hos mig för en långhelg och blivit lite småfirad i förväg. Trettio år snart minsann. Nyssens en liten efterlängtad parvel ... men nu han som vinner över mig i kortspel och krocket och säger klokare saker än jag. Och gör såklart en massa saker som den här morsan inte har en aning om. Som det ska vara när man är vuxen. Ändå ...

Sommaren nynnar på sin avskedssång
blandar i sin palett en mörkare färg
i våras var dagen ljus och kvällen lång
men snart kryper nordan in i kropp och märg
Dock viskar en liten hoppfull röst
vi går mot våren i alla fall
då känner jag en väldig tröst
och stämmer in i sommarens avskedstrall