Vårt potatisland har blivit en krigszon. Aggressiva små skitmonstermaskar gnager på de små, ja de har inte vuxit så bra av den anledningen, potatisar. De som vi med kärlek och förväntan bäddade ned i jorden när sommaren nyss börjat. Nu tittar de på mig lite ledset när de kommer upp i dagsljuset och verkar skämmas över sitt maskätna utseende. Dessutom har de blivit skorviga och ser gamla och tärda ut. Suck ... kan känna igen mig själv lite i morgonspegeln.
Hösten nalkas och nu blir kvällarna riktigt mörka. Kärlingen har placerat ut små fiffiga lyktor lite här och där på tomten. De sprider trevlighet kring sig och gör höstmörkret uthärdligt.
Elva månader har vi nu varit ett par, kärlingen och jag, vi är en en liten bit på väg för resten av vårt liv. Hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar