Plötsligt ...

Plötsligt händer det det som absolut inte får ...
Fast jag har gjort det många gånger och borde ...
Hur kunde det ske?
Slarv, ja visst
Okunnighet, never. Jag vet nog bättre.
Mänskligt,ja det kan jag skylla på.
Trötthet, tja det var ju på kvällen.
Ändå är inte smittorisken det som
oroar mig mest fast det borde med tanke på ...
nej det som gnager är att jag brustit i fokus
att jag tappade kontrollen på det jag gjorde.
Innan jag vet hur det gick till kände jag nålsticket
av sprutan.
Det får mig att känna mig som en riktig jäkla sopa.
Så ligger det till fröken Jante.

Fotopromenad

En liten nyckelpiga hade landat på renfanan som jag bestämt mig för att få till en fin bild av. Den satt där i solen och såg avslappnad och trevlig ut. Försiktigt för att inte störa det lilla livet förde jag kameraögat mot objektet. Tja ... helt okej i mina ögon.

Jag fortsatte min fotopromenad och hittade mer saker att fota.

Irriterande

Hon hann upp mig på grusvägen nedanför bron. Jag blev förvånad över sällskapet till en början eftersom timmen var tidig och då brukar jag få gå ostörd.
"Kunde du inte sova"?
Tonen var aningen spetsig.
Jag låtsades inte höra. Mina morgonpromenader är heliga och jag vill inte prata med någon.
"Du sover för lite och tränar för mycket. Va fasiken tror du? Du är ju bara en gammal löjlig tant och ingen ung tjej."
Hon flåsade fram orden stötvis eftersom jag dragit på farten. Om jag joggade lite skulle hon väl ändå inte ...
Jag har inte sprungit på ett tag på grund av en ondsint ischias, men nu gick det hyfsat bra.
Gruset krasade trevligt under löparskorna. Krisch krisch lät det. När jag hunnit fram till trappan, du vet den där branta som går upp mot vägen vid Statoil, så hade hon hunnit upp mig.
"Jahaja det där gick ju inget vidare eller huuur"?
"Tung i gumpen va? Du, håll dig till promenaderna. Du är bara löjlig som håller på."
Jag började känna mig irriterad.Det tog på att jogga det ska jag väl villigt erkänna men det är väl min sak.
Nu skulle hon få sig. Jag tog dubbla trappsteg på vägen upp och när jag nådde översta trappsteget vände jag mig om och tog sats och gav henne en fetsmäll. Hon blev så överraskad att hon inte hann värja sig. Hon flög iväg och hamnade i ån. Där kan hon ligga, hon som är mitt sämre jag, fröken Jante.
Och jag hoppas att jag får gå ostört i fortsättningen, men ...

Måndag

Ett rosa sken inramar kyrktornet som uppkäftigt mopsar sig över grönskan. Min utkik bjuder på ögonnjutningar denna vackra julikväll. Jag är varm och trött nu på kvällskröken. Helgen har varit en het historia på jobbet och det blev några arbetstimmar även i dag. Jag blir också matt av allt våld som sprider sig som en lavaström över världen Civila människor som du och jag skjuts sönder och samman. Maktgalna män (oftast) svingar taktpinnen över världen och tar sig rätten att bestämma över liv och död. Det bor ett odjur i varje mänsklig varelse, sa min psykologilärare för väldigt länge sedan. Det gäller för oss arma krakar att tygla det. Hot och muta fungerar på mitt. Kan man någonsin hoppas på en världsfred, eller måste man uppfinna ett  Utopia?  Pratade med en imam häromdagen. Han hoppades på en ny jord. Jag hoppas på besinning och fred på den gamla.
Annars då? Har du det bra? Med allsången och gamla teverepriser. Själv är jag varm och trött och aningen desillusionerad.

Mötet

På promenaden i går träffade jag en hund. En blandras med lite tufsig päls och trötta ögon. Den svängde på bakdelen så förmodligen var den stackaren ansatt av artros i höften. Den sniffade lite pliktskyldigt på stammarna i skogsgläntan där vi möttes. Den nosade lite lojt på mig också.
"Vad gör du här ensam i skogen?"
Frågan var onödig hundar kan väl inte ...
"Äh, det var för varmt inne så jag smet ut" Svarade jycken överraskande.
Jag hade aldrig tidigare träffat på en talande hund. Jag såg nog ut som en fågelholk kan jag tro.
"Ja, det är väldans varmt nu."
Hunden nickade.
"Kolla pälsen min, den går ju inte att ta av, inte ens knäppa upp i halsen.
"Stackare!"
"Äsch, jag är ju van."
Plötsligt skymdes solen av ett moln som släppte ifrån sig några ljumma droppar.
Hunden tycktes livas upp av att bli blöt i pälsen.
"Tjoho! Det här har jag väntat på hela veckan!"
Vi satte oss ned på marken i skydd av ett träd, hunden la sig vid mina fötter.
Det blev ett trivsamt samtal om livet och olivet. Om drömmar och ålderskrämpor. Om kärlek och om bristen därav. När regnet hade upphört reste vi oss och gick åt varsitt håll.

Salut

Åter en dag med blå himmel och hyfsat varmt. Solen speglar sig malligt i havet och jag tror att det blir en fin dag som jag får i min ägo. Jag får lägga den till mina drygt 24000 andra dagar som jag har haft turen att få.
Salut ska avlossas på Kvarnängen i dag. Klockan tolv ska kanoner dåna. Nä jag vet ... inte är det för min skull. Kronprinsessan har ju turen att vara född den här dagen precis som jag även om jag föddes några år före henne. Men saluten snikar jag åt mig i alla fall. Du skvallrar väl inte.

Flugan

En morgonpigg  fluga slog följe med mig på min promenad i arla morgonstund. Jag var inte på mitt bästa sällskapshumör så konversationen blev en smula enstavig.
"Försvinn" inledde jag med.
Flugan var dock enträgen. Efter en stund kände jag ändå en viss fördragsamhet med det lilla krypet.
"Ja vad vore världen utan er?" Sa jag lite inställsamt. Fåglarna torde väl dö ut och gör ni inte lite nytta för blommorna också?
Flugan surrade lite hummande.
Efter någon kilometer styrde vi in på skogsspåret. Där började en storlomspappa ängsligt kretsa över våra huvuden.
"Akta mina barn, akta min fru och mina oskyldiga små. Slåss med mig i stället"
Flugan kände nog sig lite hotad så kröp in i min kalufs och försökte göra sig osynlig.
Jag vinkade åt den ängslige pappafågeln samtidigt som jag sa att jag inte hade för avsikt att skada honom eller familjen.och vi tog oss djupare in i skogen.
Mina fötter raskade på, flugan snurrade något irriterande ömsom kring näsan och ömsom kring öronen.
Och innan jag riktigt hann med, tog den sats och bara flög sin väg. Lite snopet kändes det allt.
Vi hade ju ändå blivit vänner. Ensam promenerade jag hem igen.

Umgänge

Hej livet! Härligt att få umgås med dig ännu en dag. Vi har ju så trevligt ihop att jag önskar att vi ska få vara tillsammans länge. Jag lovar att sköta mig. Jag har tex. börjat med femtvåfastan igen. Den ska, har man sagt, vara bra för både kroppen och huvudknoppen. Och flåstränar gör jag också med tämligen god regelbundenhet, ja efter min bedömning i alla fall. Maten då? Inga djur på min tallrik det vet du. Kossorna får beta fritt på ängen. Jag ska då inte sticka gaffeln i dom. Nej, i min mage trivs grönsaker, bönor och liknande saker bäst. Så vad kan jag mer behöva för att du inte ska rata mig. Jaså, lite orrspel och bra relationer. Tja, förutom mina barn och övriga släktingar så har jag hyfsat många vänner och bekantingar i livet och på fejan (men visst är dom också levande?) Min förhoppning är att få bli en sådan där åldrig dam med rynkor på rätta ställen och som kan förmedla klokheter till barn, barnbarn, barnbarnsbarn, barnbarnsbarnbarn och ...
Det är väl inte för mycket begärt?

Varmt och gött

Nu är det väder. Himlen rodnade på kvällskvisten i går och det borgar för en vacker nästa dag. Och here we are. Toksol och 18 heta grader i arla timme.
Folk pustar och flämtar i värmen precis som det ska vara den här tiden på året. Men vi månde inte klaga. Bara slicka i oss govärmen och glädjas åt att permafrosten tinar undan.

Om vi behöver svalka oss

Sommarsnack och annat

Hej sommaren! Du dröjde en smula eller en hel kakbit om jag ska vara ärlig. Stilla dig nu och umgås med mig en stund.Jag har ingen brådska ska du veta. Jag har börjat bromsa tiden med fötterna. Du fattar va? Att åren går snabbare ju äldre man blir. Och det har jag blivit, äldre.

Min bästaLena och jag mobilade i två kilometer i dag. Vi hann avhandla det mesta som rör livet. Två kilometer ord. Och skratt och en och annan svordom över någon dumskalle. Vi pratar så länge att hennes man blir svartsjuk. Vi har känt varandra i 50 år. Det känns häftigt. Två gånger om året tar hon tåget från Kiruna och gästar mig en helg. Vänner och små sår ska man vara rädd om säger min mor. Jag håller med.