Hon hann upp mig på grusvägen nedanför bron. Jag blev förvånad över sällskapet till en början eftersom timmen var tidig och då brukar jag få gå ostörd.
"Kunde du inte sova"?
Tonen var aningen spetsig.
Jag låtsades inte höra. Mina morgonpromenader är heliga och jag vill inte prata med någon.
"Du sover för lite och tränar för mycket. Va fasiken tror du? Du är ju bara en gammal löjlig tant och ingen ung tjej."
Hon flåsade fram orden stötvis eftersom jag dragit på farten. Om jag joggade lite skulle hon väl ändå inte ...
Jag har inte sprungit på ett tag på grund av en ondsint ischias, men nu gick det hyfsat bra.
Gruset krasade trevligt under löparskorna. Krisch krisch lät det. När jag hunnit fram till trappan, du vet den där branta som går upp mot vägen vid Statoil, så hade hon hunnit upp mig.
"Jahaja det där gick ju inget vidare eller huuur"?
"Tung i gumpen va? Du, håll dig till promenaderna. Du är bara löjlig som håller på."
Jag började känna mig irriterad.Det tog på att jogga det ska jag väl villigt erkänna men det är väl min sak.
Nu skulle hon få sig. Jag tog dubbla trappsteg på vägen upp och när jag nådde översta trappsteget vände jag mig om och tog sats och gav henne en fetsmäll. Hon blev så överraskad att hon inte hann värja sig. Hon flög iväg och hamnade i ån. Där kan hon ligga, hon som är mitt sämre jag, fröken Jante.
Och jag hoppas att jag får gå ostört i fortsättningen, men ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar