"Försvinn" inledde jag med.
Flugan var dock enträgen. Efter en stund kände jag ändå en viss fördragsamhet med det lilla krypet.
"Ja vad vore världen utan er?" Sa jag lite inställsamt. Fåglarna torde väl dö ut och gör ni inte lite nytta för blommorna också?
Flugan surrade lite hummande.
Efter någon kilometer styrde vi in på skogsspåret. Där började en storlomspappa ängsligt kretsa över våra huvuden.
"Akta mina barn, akta min fru och mina oskyldiga små. Slåss med mig i stället"
Flugan kände nog sig lite hotad så kröp in i min kalufs och försökte göra sig osynlig.
Jag vinkade åt den ängslige pappafågeln samtidigt som jag sa att jag inte hade för avsikt att skada honom eller familjen.och vi tog oss djupare in i skogen.
Mina fötter raskade på, flugan snurrade något irriterande ömsom kring näsan och ömsom kring öronen.
Och innan jag riktigt hann med, tog den sats och bara flög sin väg. Lite snopet kändes det allt.
Vi hade ju ändå blivit vänner. Ensam promenerade jag hem igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar