På promenaden i går träffade jag en hund. En blandras med lite tufsig päls och trötta ögon. Den svängde på bakdelen så förmodligen var den stackaren ansatt av artros i höften. Den sniffade lite pliktskyldigt på stammarna i skogsgläntan där vi möttes. Den nosade lite lojt på mig också.
"Vad gör du här ensam i skogen?"
Frågan var onödig hundar kan väl inte ...
"Äh, det var för varmt inne så jag smet ut" Svarade jycken överraskande.
Jag hade aldrig tidigare träffat på en talande hund. Jag såg nog ut som en fågelholk kan jag tro.
"Ja, det är väldans varmt nu."
Hunden nickade.
"Kolla pälsen min, den går ju inte att ta av, inte ens knäppa upp i halsen.
"Stackare!"
"Äsch, jag är ju van."
Plötsligt skymdes solen av ett moln som släppte ifrån sig några ljumma droppar.
Hunden tycktes livas upp av att bli blöt i pälsen.
"Tjoho! Det här har jag väntat på hela veckan!"
Vi satte oss ned på marken i skydd av ett träd, hunden la sig vid mina fötter.
Det blev ett trivsamt samtal om livet och olivet. Om drömmar och ålderskrämpor. Om kärlek och om bristen därav. När regnet hade upphört reste vi oss och gick åt varsitt håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar