Var tusan tog längtorna vägen? Nu menar jag inte den kroniska efterbarnen-längtan den sitter ju för evigt sammansvetsad med sinusknuten i hjärtat. Nä den andra längtan menar jag. Lite den där som bubblade så där mysigt i magen när Barnens Dag slog upp sina åkattraktioner och tält på Malmiaområdet hemma i Kiruna. Fötterna fick vingar när jag kände lukten av sockervadd och popcorn ( eller var det senare uppfunnet på den svartvita tiden?) Redan två dagar innan hoppade längtan runt i kroppen och gjorde sömnen onödig.
Med åren har känslan bleknat och det är få saker som får blodet att strömma fortare. Möjligtvis en och annan förälskelse. Troligtvis förresten, jag har inte glömt. Men efter det är längtan en bristvara. Kan man kanske träna upp förmågan? Hm ... vad skulle jag vilja längta efter i så fall?
Som jag tidigare nämnt så är allt som gäller barnen och barnbarnen undantagna eftersom den längtan är livslång och evig.
Men kanske kan jag träna på ...
Sommar, ja men vintern kan vara mysig.
Godis, näe, då blir det så fula volanger kring midjan.
Romantik, tror att jag är immun.
Agnetha Sjödin-armar, har snart.
Resa till varma länder, JAJAJA
Det ska jag hårdträna på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar