En torgbänks betraktelser

Ofta tar man mig för given
eller så ser man mig inte ens
men när benen tarvar vila från kliven
då kommer vi bra överens

Jag står ute i vinter och kyla
översnöad till oigenkännlighet
inte går det att från isvindar skyla
det kan ingen så vitt jag vet

Jag står här när vårsolen vaknar
den som gör mig varm och naken
och inbjuder den som saknar
en viloplats för benen och baken

Jag står här när sommaren gassar
då är det minsann liv och stoj
När barnen dräller med sina glassar
eller när jag får vakta någons hoj

Jag står här troget om hösten
När björken täcker mig med blad
och jag vet att den enda trösten
och det enda som gör mig glad

Är att jag kan ge ro och vila
till bråttomfötter en stund
eller för tonårstjejen i lila
och kanske till A-lagaren med hund

Jag står redo för alla bakar
vinter, vår, sommar och höst
för krösusar och trasigkrakar
som i flaskan söker tröst

Obrydd är jag om det politiska livet
och om stadshusets villervalla
men nog hör jag det ohumuliska kivet
till det sjunger jag tjo och fadderalla