Minnen

På vägen ner till tågstationen, passerar jag stadshuset, som snart ska rivas.

Kirunavaara, anledningen till att staden finns.

Snart framme vid tågstationen

Strax före julen 1966, flyttade min man och jag och vår nästan nyfödde bebispojke till det höghus som man river ner just nu. Unga var vi, 18 och 21 år och visste precis allt som man borde veta och kunna. Vårt hem bestod av lite lånat och lite IKEA. Fint hade vi det. Fattigt kanske med saker men rikedom i hjärtat. Det ligger trevliga minnen och ler i de nedrivna tegelstenshögarna. Under åtta år bodde vi i huset, sedan flyttade vi till en större lägenhet.

Mycket braatthasaker kunde vi köpa med tiden, men kärleken den led så småningom svältdöden och dog ut.