Jag har fortfarande inte hittat igen min nyckel. Inte min fiffiga japanska radio heller för den delen. Fasiken vad trist det är när man inte kan begripa var saker tar vägen. Man har dom för evigt tror man och så plötsligt finns dom inte där längre. Ändå är det bara saker som kommit bort eller kanske bara gömt sig för att skoja lite. Värre är det när näraochkära försvinner.
Rakt in i den brinnande soluppgången gick jag på min efterlängtande morgonpromenad. Jag hittade igen lite tid för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar