Nycklar upphittade, stod det på en lapp utanför en kontorsdörr. Men nä inte kan det vara mina. Dom har jag ju tappat ute på hemväg från jobbet och mobilen ringde och den låg ju i fleecetröjsfickan under min långa kappa och när jag drog upp den så ramlade nyckeln ur fickan i snön och någon ondsint varelse tog upp den för att genom bilden på Idafina som satt så behändigt på nyckelringen, skulle kunna ta reda på min adress och komma som ett spöke på natten och låsa upp min dörr för att knycka mina krukväxter. Eller så ramlade nyckeln ur fickan när jag tog upp mobilen för att fotografera ett vitt streck på himlen som såg så lustigt ut. Och samma ondsinta varelse tog upp den för att sedan ... Fyra gånger har jag besökt polisstationen. Förväntansfullt och med bultande hjärta har jag öppnat dörren. Hänger min hemmanyckel tillsammans med andra förvirrade och bortkomna nycklar? Nix, där var dom inte av naturliga skäl. Dom låg i en skrivbordslåda hos en av enhetscheferna i godan ro och struntade i min förtvivlan. Hädanefter ska jag vara mer bestämd i vårt umgänge. Nycklarna ska från och med i morgon stängas in i en med blixtlås försedd ficka när vi lämnar hemmet.