1924. Min pappa står längst till höger på bilden.
Gullfarmor på 90-årsdagenStarten går snart för sockerflingsveckan. En årlig tradition som kräver en pigg farmor. Inget är planerat vi brukar ta dagen som den blir. Min farmor är död sedan länge. Hon hann bli 90 år och var en redig dam ända till sista sucken. En väldigt liten tant som hade skinn på näsan, fast osträng mot oss barn. Hon skilde sig från farfar när barnen var små, det fanns säkerligen skäl till det.
Mormor och farmor står som mina coacher när livet knirkar. De uttryckte en sorts förnöjsamhet trots att livet inte alltid hade varit snällt, jag tränar på att bli likadan.
3 kommentarer:
Mina ledstjärnor i livet, älskade mormor Elna och gullemorfar Folke. Vem vore jag idag utan dem? Finns alltid nära mig trots att de varit döda länge.
Sämre förebilder kan man ha än du och jag Gittan!
jag är tacksam och hoppas att jag sätter spår i mina sockerflingor.
Ja, fast samtigt som bilderna gör en glad så är det ledsamt.
Skicka en kommentar