I går kväll kände jag mig lite mer ensam än jag brukar göra. Det berodde nog mest på att det var fest i huset och folk verkade ha roligt. Jag försökte läsa men blev störd av glammet. Då slogs jag av tanken att man alltid ändå är ensam hur mycket folk det än är runtomkring. På livets tåg varierar ressällskapet. Älskade barn och goda vänner hänger med ett tag för att sedan byta tåg och göra andra resor. Jag har biljett till slutstationen, men jag hoppas att mitt tåg växlar in på ett äventyrligt stickspår innan.
Som av en händelse sprang jag förbi en fartkontroll under min joggingrunda i morse. Den snälla polistjejen tyckte inte att jag överträdde fartbegränsningen och jag behövde inte heller blåsa i alkomätaren. Ibland har man så´n tur.
På tal om att leva i nuet. Självklart ska man njuta av stundens ögonblick det är bara det att när man gör det är det redan passerat in i dåtiden.
2 kommentarer:
hur kan man vara ensam när man har fullt med människor runt omkring en?
det är ju skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam.
jag har då aldrig varit ensam, varken då jag vuxit upp med dig å pappa å fredric eller när jag flyttat hemifrån.
ensam blir man aldrig om man har en del i en familj/släkt.
eller?
däremot kan ju känslan av ensamhet ge sig till känna ibland, men byts snabbt ut så fort någon slår en signal eller skickar ett mail eller hälsar på.
kram på dig lilla mamma.
Det ligger mycket i det du säger men vi menar inte riktigt samma sak. Jag menar att längst inne i vår innersta kärna är vi alltid en ensam varelse som självständigt ska ta ansvar för vårt eget liv annars är vi överlämnade till andras väl och ve, och då är vi illa ute. Samhörighet känner jag så klart med många människor i synnerhet med dig dina syskon och övrig släkt. Puss/ Mor
Skicka en kommentar