Jobbliv

På sommarlovet efter åttan fick jag jobb på Domus herravdelning. Efterföljande höst skulle ägnas åt utbildning på husmodersskolan (stenåldersutbildning som tack och lov är nedgrävd och slutförvarad i Kirunavaaras berggrund sedan lång tid tillbaka och må den aldrig återuppstå) När hösten nalkades gick jag till varuhuschefen och bad om att få fortsatt jobb. "Fröken Johansson ska utbilda sig" sa han på sitt myndiga sätt. Och vad rätt han hade. Det skulle jag bli varse med tiden när jag läste in grundskolan på kvällarna efter jobbet några år senare. Men i min familj där pappa dött när jag var en snorunge och pengar var en bristvara, var det mer frestande att ha en egen lön än att utbilda sig.

Mitt arbetsliv åt Kooperationen var ofta trevligt och fostrande. Jag har många goda minnen från den tiden. Rökpauserna på damtoan med fnitterkompisar var en höjdare på förmiddagarna. Och alla kunder som passerade. Oftast var det fruarna som handlade kläderna till sina män. Men ibland gavs tillfälle till lite orrspel som genererade till merförsäljning.

Efter tjugo år tackade jag för mig, gjorde revolt mot äkta make och lämnade honom och jobb för att utbilda mig. Det har jag aldrig ångrat. Var sak har sin tid.

Mina många lärorika år på Domus i Kiruna har inte haft något värde i mitt forsatta arbetsliv inom vård och omsorg. "Betyg i livets universitet" har inget värde.Rigida arbetsgivare inser inte att mångfald är berikande.

I dag gläds jag åt att mina barn inte blivit "tvingade" att börja jobba vid femton års ålder, utan haft möjlighet att välja en utbildning som de har lust och håg för.