Fasiken vad jag önskar att jag inte var så jädrans feg. Det är verkligen ett onödigt handikapp.
Ett stort jäkla kolosshinder. Tänk vad jag skulle ha kunnat göra om inte ...
Så far tankarna i tidig timme. Avundsjukt tänker jag på "alla" som lyckats i livet. De som nått positioner i sitt arbetsliv och har en fetlön att spendera utan bekymmer. Eller dom som lär sig dyka, eller de som vågar sätta sig i "frittfall-apparaten" på något nöjesfält, eller dom som bryter upp från sitt invanda och sticker till Mallis och öppnar en liten trevlig vegetarisk restaurang, eller dom som vågar ta strid mot partikamrater som blivit skitstövlar.
Om jag inte hade varit så ...
Rädslan är ett skydd som människan har fått för att överleva som art, men min onknapp har tydligen hakat upp sig. Finns supporthjälp ...?
Åtminstone måste jag få till det, nästa juni ska jag utmana min fjolliga feghet och sätta mig i ett flygplan som tar mig till Kanadaflickan. ÖVER ATLANTEN!!! Jagvågar jag vågarjag VÅGAR, ska bli mitt dagliga mantra till dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar