Insikt

Jag har insett att jag har betett mig som den sortens mamma jag alltid näst intill föraktat, och om jag själv blivit drabbad av denna sort under min uppväxt, förklarat krig mot. Kännetecknet för denna mammasort är en evig oro som gärna överförs på de stackars drabbade avkommorna. Ängsliga och oroliga tassar dessa (jag?) mödrar genom livet, begåvade med en önskan att ungarna för evigt ska vara fastknutna i "svansen".

MEN nu har jag kommit till insikt. Jag är glad och stolt över att Ida, gullefjun, inte lyssnat på mina farhågor och går sin egen väg. Nu mera uttalar jag just denna mening endast en gång om da´n. Jag är glad och stolt....Om hon hittar sin kärlek och ett bra jobb på andra sidan Atlanten så får jag förhålla mig till det på ett moget sätt, jag ska lägga mig i hårdträning i denna sak.

Jag har läst om Feromoner. Det är ett doftlöst ämne som utsöndras ur diverse körtlar, och som lär ha ett starkt och omedelbart inflytande på våra personliga preferenser i möten med andra människor, särskilt dem av motsatt kön. Kärleken uppstår mao. inte vid första ögonkastet i själva verket är det vid första sniffen detta fenomen inträffar. Jag kan inte ,trots mina goda föresatser, låta bli att önska dottern får en lindrig nästäppa under sin utlandsvistelse.