I bland får jag känslan av att jag far fram i livet likt en spårvagn med sina fasta hållplatser. Tillvaron ter sig förutsägbar och enahanda. På toppen av den Maslowska behovstrappan sitter jag mätt och uttråkad. Det är då jag rockar loss med Jerry Williams på rumsgolvet, jag lovar det hjälper. Ledan försvinner lika fort som lönen innan jul.
Återigen en kylig dag, men så vacker att den blir förlåten.
Nu är det ljust både till och från jobbet.
Ingen Jenniebaby än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar