Minnesbank

Livet har bråttom

Det tar på att skriva om sitt liv. Jag rotar i minneslådan och får syn på saker och händelser som jag hade glömt bort men som nu triggas igång. Trevligt och smärtsamt på samma gång. Lite som att trycka på ett blåmärke. Jag kommer tex ihåg min första träff. Kurt hette han en mörklockig yngling som var alldeles för snygg för att jag skulle tordas vara hemma när han kom för att träffa mig. Den förälskelsen tog snabbt slut. Hos honom i alla fall.

Minnen, är det något att skriva om? Vem eller vilka skriver jag för? Någon har sagt att det är klokt att låta framrutan vara större än backspegeln. I agree, men det är inte så enkelt. Ibland knackar livet på dörren och vill in. Minnen poppar upp okontrollerat emellanåt och det är svårt att värja sig. Det är en av anledningarna till att jag skriver, jag vill ha ordning på mina minnen. En del ska jag linda in med gullsnören, en del ska jag samla ihop i en hög och bränna upp. Och en del ska mina barn få, samlade i en liten skrift.

Jag hoppas att bli förlåten för det.