Gammeltankar

Jag har funderat lite mer på inslaget om demensboendet i Piteå som visades i teven häromkvällen. Att det var ett reportage som skulle ruska om finns ingen tvekan om. Jag får tårar i hjärtat när jag ser den förvirrade damen virra omkring i nattens ensamhet. Och med beundran lyssnar jag på den kloka och modiga undersköterskan som tydligen fått stånga sig in i kommunfullmäktige. Men ... är det förenat med en god och etisk människosyn att vi får tränga in i den innersta sfären hos dessa människor, till och med rätt in i sängkammaren. Jag ska skriva in i mitt vita arkiv att: om mina anhöriga på något sätt låter utomstående se mig i sådana prekära och intima situationer som Öjegårdens boende fick göra i filmen, LOVAR jag att jag ska spöka för dem!
För ett par år sedan fick jag möjligheten att delta i ett projekt som skulle göra äldreomsorgen värdig för demenssjuka personer tillsammans med fyra andra entusiaster. Tre år hade vi på oss att sätta sprätt på statliga pengar. Med x antal miljoner utformades utbildningar och handledningar i dom olika verksamheterna som sorterade under socialförvaltningen. Jo, vi trodde verkligen ... och fick gehör lite här och där. Vi hade visioner om att de demenshandikappade skulle få ett hyvens liv. Vad tror ni hände sedan när projekttiden tog slut?
Nada. Slut och status quo. Allt materiel är söndertuggat. Ingen frågar efter kompetensstegen längre. Jag hävdar bestämt att utan ett annat tänkande får vi aldrig till en värdig omsorg för dessa utsatta gamlingar. Så länge som vi inte fattar att fru Andersson och herr Svensson är OLIKA personer, den enda likheten är att båda har en sjukdom som gör dom handikappade på OLIKA sätt och förmodligen behöver OLIKA insatser. Ja, min egen ålderdom vet jag inget om trots att den har börjat hänga mig i baken, men hamnar jag på ett boende ska jag göra allt för att uppvigla mina grannar om inte tingens ordning ändrats till dess.