Här, mitt barndomshem på Järnvägsgatan i Kiruna. Garaget står kvar. Bakom det "gifte" Lasse Johansson och jag oss en varm sommardag. Farstun, som ofta luktade av nybakade bullar och som mötte mig med mammas sång långt ner på första trappsteget.Trappan, som tanterna turades om att städa. Allt är lika välbehållet som mina minnen.
Vi flyttade in i det då purfärska huset 1952 eller 53. I folkmun kallade man det för vällinghuset. Till det finns två förklaringar. 1) hyran skulle bli så hög att man bara skulle ha råd att äta välling. 2) cementen hade blandats felaktigt att den flöt som en välling. Jag tror på den andra förklaringen för min mage var oftare mätt på korv och makaroner än välling. Tidigare bodde vi hos en tant som hette fru Halvarsson. Det var ett omodernt hus med iskall toalett i farstun och som var bebodd av spöken. Härav min dikt.
Stenhus i trygghetsskrud ger skydd mot vidunder
ängslan jagas bort av fantomen
i nyrummet klirrar strumpstickor
och tanter dricker kaffe
ute leker barnen glömd blir tiden
skratten fyller luften med ängsull
2 kommentarer:
va fint det blev lilla mor!
det är bra att du har ditt egna sätt att skriva på, både dikter och "vanligt". känner direkt igen :)
Instämmer med Ida, du har ett sätt som är bara du, och så ska det fortsätta att vara. Jag tror dessutom att du en vacker dag (eller mulen)kammar hem en novellvinst på ditt sätt att skriva, tro mig.
Skicka en kommentar