Jag har levt i Kiruna till största delen av mitt liv. Här föddes jag och mina syskon, gick i skolan, hade en pappa som trots att det måste vara förbud på det, dog ung, en mamma (med bättre hälsa än min far som fortfarande är pigg och rask), började mitt första jobb på Kooperativa, blev förälskad tvåhundra gånger, vid tvåhundraförsta gifte jag mig och fick min förstfödde.
I Kiruna fick jag min grundform. Den som av det bistra klimatet, malmen och fjällen, fått sin prägling.
Jag kommer inte att flytta tillbaka, det brukar räcka med att göra ett besök på några dagar för att jag ska känna mig nöjd. MEN när jag går på mina nostalgipromenader kan jag ändå höra en svag ton långt in i hjärttrakten, som låter som längtan.
Tidigt tidigt har jag vaknat i dag. Snart ska promenadkläderna på, Kirunas backar ska få en påhälsning.
2 kommentarer:
Lika snygg nu som då. Och framför allt, en vacker insida. Glömmer aldrig när du putsade mina fönster. Redan då gick det upp för mig, att sådana vänner finns det bara ett fåtal gudabenådade av. Jag är så glad, stolt och tacksam att du är min allra käraste vän. Härmed utmärkes du till vännernas vän GITTAN!
Tack, kära du. Men man är alltid två i en tango.
Skicka en kommentar