Svårt är det med avsked. Både av hemifrånflyttande barn, och av människor som man inte kan räkna med att träffa igen. Åtminstonde i livet. Vad som händer sedan vet jag inget om.
Avskedsceremonin blev sorglig och vacker. Minnesstunen efteråt gick i dur. Det bidrog sånggruppen med. Min styvfar log nog nöjt åt tillställningen i sin himmel.
Jag har som vanligt strosat omkring på Kirunas gator. Mycket är förändrat sedan jag hade mitt liv här. Men en del finns kvar. Landströmshuset med sin timring står sig än. Den som får den dåliga idén att riva det gamla huset, ska jag hemsöka i eviga tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar