Arne, mamma med Christina i famnen och jag
Min familj reste bort varje sommar när jag var barn. Ibland till moster Märta i Lund och ibland till moster Sonja i Pilgrimstad. Några gånger gick resorna till Statens järnvägars semesterstugor i Skåne, på Öland eller i Dalsland. Kanske till någon annan plats också som jag har glömt. Dock var resmålen långt borta från Kiruna. Det var kanske då jag utvecklade min lust för tåg. Min dröm är att någon gång få tuffa fram längs Transibiriska järnvägen.
Nog för att resan kunde kännas lång, då på den "svartvita" tiden. Innan Boden var mackorna uppätna, de tjatades fram i höjd med Kalixfors, och tidningarna hade jag läst både fram och baklänges. Som vuxen har jag lyckligtvis begåvats med ett slags lugn som kan plockas fram vid just tågresor. Det är en skön känsla att vaggas fram genom Sverige. Ofta möter man trevliga människor och i brist därav går det att fördriva tiden med en bra bok.
Mina pelargoner genomgår en slags renässans. Prunkande och malliga står de i mitt köksfönster, lyckligt ovetande om sin framtid i mörka källarskrubben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar