Varför slutar man att leka när man blir vuxen? Och när sker den magiska brytpunkten? Vid sju eller ... Kanske har man bara glömt bort förmågan när man flyttat in i allvarslandet och förvandlats till tråkmånsar. Är det därför man kan drabbas av leda och depressioner? Tänk om vi kunde leka kurragömma eller hoppa hage när livet tristar till sig. Eller tävla i att springa runt huset. Eller leka knutgubbe, spela brännboll med grannarna eller bara rulla flaska. Kanske ska jag uppfinna ett lekland för oldisar. Där kan vi rasa runt i rutschbanor och studsmattor. Och ha så jädrans kul. Kanske en och annan kan ta en antidepressivtablett mindre den dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar