Poeten har vaknat

Tokkär

Aldrig, aldrig, aldrig mer en

huvudlös förälskelse

lovar hon dyrt och heligt

och tar på sig foliehatten

för att gardera sig

Ändå…

Trots alla mantran

som säkerhetsåtgärd,

kapitulerar förnuftet

darrande kryper längtan

in i mörkret

andlöst väntande

Sedan

efter karnevalen

efter tokyran

efter den förförande glansen

vaknar lagomkänslan och kräver sitt offer

Slokörad rättar hon till foliehatten

Fjälliv

Ömt omfamnar fjällen vandraren

och förför ögon med sin skönhet

De hisnande höjderna lockar

Skrämmer

Kräver underkastelse

Jokken

smaragdgrön

bjuder upp till dans

Sanslös virvlar jag in i

oändligheten

Krigsoffer

I väntrummet jämför vi våra skador

kriget har varit obarmhärtigt

Inte ens efter vapenstilleståndet

upphör såren att blöda

Rädslan lindar bandagen hårt

om de missprydande ärren.

Vi ropar på upprättelse

Kräver rehabilitering

Se på oss ni som kastat första stenen

Vi har erkänt oss skyldiga inte förklarat krig

Snart snart ska vi lösa upp bandagen och låta ljuset

bleka våra ärr till osynlighet

Eftertanke

Visst har jag svurit över slängda kläder på golv

Och alla tusen skor i hallen

Visst har jag varit irriterad över att toabesök

krävt både planering och inbokning på morgonen

Visst har jag störts över att inte få långprata i mobilen

utan att någon i soffan bredvid suckat och stönat

Visst har jag varit sur över att någon druckit upp mjölken

Som skulle sparas till morgongröten

Visst har jag varit ilsken över att aldrig ha någon datatid

Visst finns det efterkrav på osovna nätter

När väntan skapat hotfulla monster

vilka bara spricker i solljus

Visst har målbrottsröster i flickrum låtit skrämmande i otränat öra

Liksom en ljus flickröst hörts hotande i det oskyldiga pojkrummet

Men … medan jag var upptagen med att söka förändring

Hade ni redan hittat era egna vägar

Nu sitter jag ensam i mitt jävla välstädade hem

Och längtar efter lite kaos.

Permafrost 

Under isen ligger havet och viskar om sommaren.

Bara för att jag ska överleva.