Jag har haft några "hemvägar" genom livet. Backen ner till gula järnvägshuset i Kiruna tex. när jag var barn. Det var i den backen brorsan släppte ned mig och mjölhämtaren på sparken. En vådlig färd som slutade att min bror fick en utskällning av mor som bevittnat hela händelsen från fönstret . Han fick dessutom göra en ny sväng till "MjölkStina".
På en annan hemväg gick jag med lätta fötter när barnen var små. Den ena i vagnen och den andre som traskade bredvid med myrsteg. Ibland kallade jag dem för önskekören. Det var när dom trötta trängdes i vagnen och grät i kapp.
Min hemväg i dag har jag traskat på i drygt fyra år nu. När jag ser det rosa huset på avstånd känner jag mig tillfreds med min tillvaro. Mitt lilla hem. Mitt och johanssons krypin. Mitt hem på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar