"Jag har vakat många nätter jag har förhandlat med mig själv .... .... ....
Jag är lyckligare nu." Inte mina ord men jag håller med, att leva ensam har sitt pris men för det mesta är jag nöjd över att vara dirigenten i mitt liv. Men ... ibland saknar jag kaffedoften när jag kommer från jobbet och några öron som lyssnar på mitt "omduvisstehurjagharhaftdetidag-gnäll".
Trots att jag till 85 procent känner ett välmående har ett stråk av deppighet smugit sig in någonstans mellan magen och hjärtat. Där ligger den och smågnager. Jag tror mig veta att det är höstmörkret som ställer till det för mig. Inte singellivet.
Kanske man ska vara lite down efter sommaren. Vad är det annars för vits med solvärmen och dom ljusa nätterna? Jag menar om jag är lika full av liv och glädje när dimman döljer mitt hav och kylan färgar händer och näsa blå, kan det ju kvitta lika vad det är för årstid. Jag ska välkomna mitt höstsvårmod som något normalt. Nu har jag bestämt mig.
4 kommentarer:
Upp och nerkänslor... lite bra tror jag. Värre när man blir helt avtrubbad. Gläder mig idag åt solsken och att det snart är dags att dra till "Havet". Då får vi trösta varandra.
Ja det ser jag fram mot.
ja men jag tror att alla blir lite höstdeppiga, mer eller mindre.
det är lite lättare att "tillåta" sig själv vara nedstämd, när solen inte skiner på en. och allt bara blir mörkt och kallt och kalt. lite som om man glömt hur det var förra året, och året innan det.
men hör av dig till mig, jag vill ALLTID lyssna på dig och det finns ALLTID tid för dig i mitt tragiska höst-liv. även om det är gnäll. <3
Tack älskade Idafina<3
Skicka en kommentar