Huset vid sjön.

Jag bor i huset vid sjön. I bland i ett anfall av hybris får den lilla simpla pölen epitetet "mitt hav". Det spelar inte någon större roll, vatten är det i alla fall. Ibland blåser vågorna upp sig så skummet yr, för att lugna ned sig mot aftonen och bli till en spegel för en högfärdig kvällssol. Magiskt.
Huset vid sjön är min utsiktsplats, här kan jag se en jämn ström av människor från olika kulturer vandra längs strandpromenaden. Undras om dom ser på "mitt hav" med samma ögon som jag. Undras om dom längtar efter sitt egna hav? Hur vet man det? Kanske deras längtan efter hemlandet är nedknölat i byxfickan som min längtan kan bli ibland. Fast inte efter hemlandet där är jag ju redan men efter ungarna eller någon vän eller efter ... I går på utegympan stod en kvinna från en annan del av världen på långt avstånd från oss andra som kommer från samma plats. Hon hoppade och skuttade, vred och vände och flåsade säkert lika mycket som vi andra men som sagt på avstånd. Jag välkomstvinkade till henne men hon bara log och skakade på huvudet. Hoppas att hon vågar lite mer nästa gång. Hoppas att jag vågar lite mer.
Rädsla och kärlek, är två dominerande krafter som bestämmer tillståndet i världen. Andra säger att det är religionens fel att människor krigar. Nix säger jag. Våldet ska tillskrivas utövarna. Om vi respekterar och känner tilltro till varandra oavsett var vi råkar, ja råkar bli födda låter vi bli att slå ihjäl varandra. Sedan kan man välja vad man vill tro på. Själv har jag en hemsnickrad modell som känns bra för mig. Minst fem goda gärningar ska kompensera en mindre god. Det funkar för det mesta.