Tiden springer med bråttomfötter

Vår tid är nu, sjunger Jan Malmsjö så tjusigt och med stark känsla och darr på rösten så åtminstone jag känner mig övertygad om att så är fallet. För när ska den annars vara, tiden, om inte nu. Det är bara det att medan jag skriver detta så är tiden redan då. Nutid blir dåtid redan när man tänker på den.

Är vårt liv tidsbestämt frågar jag varje gång jag tar avsked vid någons grav. Har vi bara ett antal år att förvalta. Eller har vi fått ett visst antal steg att gå och då när sista steget är taget och sista timmen är slagen har vi kommit till yttersta dagen och så är det med det. Bara finna sig, om än lite snopet.

Jag har levt i sjuttio år och femtiosex dagar nu. Det blir väl en massa dagar, nästan tjugosextusen med ingredienser av både glädje och sorg jäkt och stress.

613 200 timmar, många i vaket tillstånd. Många med klockan jagande som en hungrig varg i bakhasorna. Hinna hinna. Hinna leva hinna dö. Tiden den traskar på till synes oberörd och vi hänger på med bråttomsteg.

Vad är tid? Årstid, framtid dåtid forntid dårtid, otid samtid tidlös tidig ja det finns hur många tidsord som helst. Men vad är det? Och vad händer om vi struntar i att mäta den. Om vi bara stiger upp när vi mojsat oss tillräckligt i sängen och ungarna (om man har sådana hemma) verkar vakna bakom sina paddor. Då kan vi trycka på startknappen och börja dagen. Vi äter när det knorrar i magen och kryper ner i sängen när vi blir trötta. Lite som grottmänniskorna levde. Skulle det kunna fungera?Vet inte men väl värt att pröva. Det kan jag ju praktisera som varande pensionär om jag inte bundit upp mig för en massa saker som jag måste hinna med.

”Tiden läker alla sår”. Är det så eller har det att göra med glömska? Jag är osäker, en del saker som hänt har jag glömt men hålet i hjärtat som jag fick som nioåring när min pappa dog trots att det skulle vara förbjudet att föräldrar dör när barnen är små, det hålet finns kvar även om det blöder mindre.

När uppfanns tiden? Kanske med Big Bang? Och när slutar den. Tala gärna om det för mig om du vet. Även när jag är död tickar tiden vidare på evighetsklockan. I onödan då för min del.

För många är tiden begränsad och betraktas som en bristvara.

”Jag har inte tid” ligger konstant på tungan redo att spottas ut med jämna mellanrum. Nä jag har verkligen ont om tid, hinner inte …

Nu när jag har pension och verkligen äger mina dagar så jagar klockan på mig.

”Jag skulle verkligen vilja men… Nej jag vill bra spendera tid på det jag tycker är meningsfullt och inte på det som jag finner meningslöst.

Hur många gånger har jag inte hört att om vi skyndar oss så sparar vi tid. Men går det överhuvud taget att spara tid? Var sätter man in den i så fall. Fiffigt vore det ju i alla fall.

”Ja god dag herr (det kan såklart vara en kvinna också) tidsbankir jag skulle vilja ta ut min sparade tid nu när döden knackat mig i ryggen Jag har sparat tid i många år som jag nu vill förlänga mitt liv med”

Nej jag vet det går ju inte men tänk vad fiffigt det vore och då finns det ju någon mening med att stressa på.

Tänk om man kunde stoppa tiden. Stanna den vid alla fantastiska ögonblick. Som en kamerabildatt njuta av. Man ska bida sin tid, avvakta skeendet. Kanske besinna sig en aning. Jag har sällan något emot att stå i kö. Brukar säga att jag saknar att stå i postkön med mina räkningar. Det är nog inte riktigt sant men jag får tid att fantisera när jag står och väntar på min tur på i kassakön på COOP.

Då kan jag hitta på lite historier om de som står framför mig. Den äldre damen tex. Som har ett hemligt uppdrag åt Socialstyrelsen för att kartlägga våra matvanor. I min korg ler broccolin lurigt på mig och viskar att kvinnan från SÄPO eller Socialstyrelsen betalar för både chips och läsk. Så där kan jag hålla på och då har jag lite kul medan jag väntar.

En gång av alla tågresor jag gjort stannade tåget plötsligt och till synes utan anledning. Vi stod stilla mitt i skogen och inget möte verkade det bli. Då ropade konduktören i högtalaren berodde på stillbild. Vad fasiken är det frågade jag en vän via mobilen. Han hade stor insikt i järnvägstrafikfrågor då eftersom det var en del av hans jobb då, numera är han också pensionerad.så jag hoppades att han visste. Stillbild sa han händer när all SJ:s tågtrafik i hela landet står stilla. Nu kommer jag inte ihåg fortsättningen på förklaringen men tycker fortfarande att det skulle vara fantastiskt om också tiden kunde få en stillbild då och då i mitt liv. Så jag kunde slicka i mig alla ögonblick av småbarnstiden med mina tre ungar.

Tiden har ristat in årsringar i min hud och själ det får jag stå ut med. En del går att sminka över med lite god vilja och årsringarna i själen ser jag som erfarenhet av att ha varit med ett tag.

Nu vill jag ge mig själv tid att ta mig tid att leva ordentligt ta hoppsasteg på upploppsbanan, skratta med andra glada, njuta av att få vara med. Min tid ska inte slösas bort på saker som varit. Gamla oförrätter ska jag samla ihop i en påse och låta dem blåsa iväg i höstvinden. Min tid är nu är nu är...