Första november en dag att minnas

För 48 år sedan blev jag mamma för första gången. En ung sådan. Min förstfödde hade väldigt bråttom, han hade inte tid att vänta alla 40 veckor som det normalt ska ta att växa till sig i moderlivet. Nix han tyckte sig vara redo för utfärd efter 33 veckor. Särskilt stor var han inte men pigg och rask ändå. Grattis säger jag till min fine pojke och Grattis till mig själv såklart!

I dag ska vi tända ljus för alla vi saknar

Ett tänder jag i dag för min fine storebror som lämnade oss alldeles för tidigt. Jag saknar dig, ditt härliga skratt och dina roliga historier. Jag saknar Dig för att du inte kan svara när jag ringer till dig.

Ett ljus för min mormor tänder jag också. En redig kvinna som jag har som min förebild. Sträng men med ett stort hjärta. En kvinna med läder på näsan minsann.

För min lilla farmor tänder jag också ett ljus, hon var en rolig tant som jag tyvärr inte kände lika väl som min mormor. Jag ångrar i dag att jag inte tog mig tid.

Ett stort kollektivt ljus tillägnas min övriga släkt och mina vänner som inte finns mer.

Min styvfar får också ett ljus tänt. Trots att han inte var särskilt hyvens mot mig under mina uppväxtår. Dock blev han en fin morfar till mina barn och vi fick till ett bra förhållande till slut i alla fall.

Pappa ... för dig brinner alltid ett ljus i mitt hjärta. I det lilla hålet som heter saknad.