Dimmig och mörk inleds min morgon. Jag kan bara ana havet som ligger öppet fortfarande. Om jag lyssnar riktigt noga hör jag vågorna som mumlar lite sömnigt. Dom har slängt av sig istäcket och längtar att få bli ombredda igen.
Det finns en sorts mental dimma har jag upptäckt. När man inte ser klart utan bara kan skönja svaga konturer. När man kan huka sig för sanningar och låta fantasin frodas. Då kan det bli smärtsamt när dimman plötsligt lättar och det självklara ståtar i sin klarhet.
Kanske hade jag kunnat betrakta det som en utveckling, men jag är för gammal för det. I dag ser jag det mer som en avveckling. Äh, kärlek hör ungdomen till, jag stickar sockar i stället.

Hälsningar// Maskrostanten