Jag har bloggat om den förut, filosofin kring maten på äldreboenden. Egentligen handlar det inte om vad dom gamla blir serverade på sina tallrikar utan hur man betraktar sina medmänniskor som hamnar i beroendeställning och är i behov av kommunala insatser. I dagens morgontidning läser jag om en man som fått betala för mat han inte kunnat äta på grund av sin sjukdom. Till och med blev han debiterad för en lunch samma dag som han avlidit. Jag tror inte att han åt den heller. Kommunens ansvariga chefsmänniska försvarar det hela med att riktlinjerna är sådana!!! Det vill säga man betalar för krubb även om man inte kan äta och för mat som är avbeställd, to the bitter end. Jösses!
Man är också så fiffig att man kallar matkostnaderna för avgifter. Alltså spelar det inte någon roll vad som står på kvittot från affären. Nix det heter avgift och då har anhöriga ingen koll på den egentliga matkostnaden. På ett boende med tio personer betalas in mellan 25 000 - 30 000 kronor varje månad för mat. Betänk då hur lite dom gamla orkar äta..
Under min tid på demensboenden lagade vi all mat själva som dom gamla också fick vara delaktiga i. Allt efter ork och förmåga. Det blev billigare och trevligare. Blev det pengar över vilket det ofta blev, användes det till välkomna guldkanter på boendet. Det är några år sedan, det var på den tiden det blåste mänskliga vindar och humana krafter var i bruk.
Hur blev det så här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar