Helt plötsligt och utan att skämmas traskade vintern in. Vi har nu umgåtts med snö och ishalka ett bra tag. Den traditionella vurpan är fixad. Det blev en elegant variant av Anja Perssons säl, eller elegansen i det hela kan diskuteras jag är nöjd med att tänderna är kvar och att armar och ben är oskadda.
Jag har funderat på om jag ska ändra min inställning till vintern och låta bli att sura över sakernas tillstånd.Den finns ju utan att jag kan tänka bort den. Äh skit samma vad det är för årstid jag är ju frisk i alla fall. Folk i närheten drabbas av cancer och andra otrevligheter och skulle vara glada om dom bara behövde bekymra sig om vädret.
Jag borde berätta om lilla Edda. Förstår att du undrar. Jag var med och firade henne på sin första födelsedag för en tid sedan i deras nya hem utanför Norrtälje och det var alldeles alldeles underbart. Nu träffas vi mest i mobilen och så fort hon ser mig slänger hon massor med slängpussar. Kanske mest lite pliktskyldigt men ändå. Det är inte klokt så fort allt går med de här minimänniskorna.
Jag har en vän som lämnade jordelivet för ett tag sedan och den här dikten tillägnar jag honom:
Jag packar min väska och smyger iväg
tiden är inne och vägen är fri
resan in i evigheten väntar
vår stund på jorden är begränsad
och inte alltid smärtfri
var inte rädd det finns
ett Gudomligt löfte
att vi åter ska mötas
men än kan du inte göra mig sällskap
nu har jag funnit lugn
stilla stilla vaggas jag till ro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar