Morgonpromenad

Är i Kiruna sedan två dagar om du undrade. Mors fönster har blivit putsade Det har blivit lite av en tradition för mig. En annan tradition är att gå min nostalgipromenad eller vad man nu ska kalla det.

Den börjar i tidig timma helst före halv sju med att gå längs Lappgatan. Förbi mitt barndoms Konsum som tråkigt nog brann ner för ett tag sedan och nu ser lite bränt och ödsligt ut. Man ska visst bygga ett nytt men inte blir det ju som förr. Sedan traskar jag ner för Matojärvivägens brantbacke. I gula huset i slutet av backen bodde bästaLena som nygift. Vi kände inte varandra då men jag vet ändå.

Sedan kommer jag ut på lååånga Hjalmar Lundbohmsvägen. I slutet av den anar jag gamla Parken på höger sida. Om du visste vad jag har dansat kinddanser där. I höga klackeskor och uptuperat hår. Ja jösses då var jag smal och lite halvtjusig. Nu är man bara och. Sedan går färden längs Dubengatan med tyskt u. Där bor brorsan men när jag rundar hans husknut har han redan begett sig till jobbet för

någon timme sedan.

På vänster sida dolt för mina vindtårade ögon fanns när jag var barn BARNRIKEHUSET. Det skräckiga som jag knappt tordes gå förbi som barn. Med alla bråkiga ungarna men som när jag blev vuxen fattade att det var vanliga barn. Ett av dem blev en av mina äldsta vänner.

Loussabacken ligger nästan fri från snö. Den ser lite mindre ut nu för tiden. Rakt framför mig badar drakryggen och de andra vita fjälltopparna i sol. Onödigt vackert kan jag tycka. 

Sedan kommer jag till början av Järnvägsgatan. Där som barn jag lekt. I färglådan bodde Karin som var en skolkompis som jag brukade leka med. Hennes mamma Karin sålde biobiljetter på Folkets Hus. Då var det lite ovanligt med mammor som arbetade utanför hemmet.

Snart är jag framme vid "mitt" gamla hus. En länga med tre olika färger. Gult, vitt och rött. Vi bodde på andra våningen i den gula delen. I den röda bodde systrarna som blev sexuellt utnyttjade av sin alkoholiserade skitpappa. Dock fick man inte göra det ostraffade på den tiden heller. Han fick sitta i fängelse ett tag. Huset ser välbevarat ut fortfarande trots att det stått där nästan lika länge som jag funnits. Man har väl fått fräscha upp det mellan varven liksom jag får göra med mitt yttre. Alldeles nybyggt var det när vi flyttade in som fyraåring. Vi bodde där i fem år. Sedan slängde SJ ut oss eftersom pappa dött. Inte hade de användning av en änka med tre snorungar. 

Indianskogen ligger i parken till vänster om den branta backen som leder upp mot stadshuset där hittade vi på lite bus vill jag minnas. Någon av oss rullade in tobak i tidningspapper kanske jag också. Till höger står den övergivna stationsbyggnaden. Så ensam den ser ut. Den ser ut att behöva en liten kram.

Nu har lag flåsat mig upp till busstationen. Är nu åter på Hjalles väg och går förbi Silverbrands affär nedlagd för många år sedan. Strax svänger jag runt hörnet på bläckhornet där bästaLena bor. Men dagen har nyss börjat så hon sover kanske än. Med lite trötta fötter går färden förbi lasarettet som nu för tiden alltid är nedläggningshotat. Där föddes min storpojke men som då var ett sådant litet pyre att han fick växa till sig på Gällivaares lasarett. 

Sista etappen blir Lappgatans mördarbacke.  Där tar de allra sista krafterna slut och utmattad når jag mors dörr. I morgon blir det samma runda igen.