Klaga månde ...

Nog är det väl själva den! Jag blir så less på att ha ont ... ja jag vet det finns andra som har det mycket värre och jag ska väl inte pipa som har fått vara frisk och stark hela livet. Men fattar du vad trist det är när man inte kan träna och det kroppsliga förfallet klänger sig runt midjan och andra delar av kroppen. Och du, när jag är ute på min mespromenad flämtar jag som en fisk på land efter en liten uppförsbacke. Nu nu nu vill jag bli hel och som vanlig igen. Kunna köra med gympa och hantelträning så kropp och hjärna glöder.
Eller hemska tanke ... har jag förvandlats till en panschistant som lever sitt liv i långsamhetens och tristessens tecken? Fy för tusan i så fall!