Min hem är min borg. I mitt lilla bo är jag trygg. När jag stänger min dörr väljer jag för vem jag vill öppna den för. Här kan jag bo så länge jag betalar min hyra och inte partar loss varje kväll. Jamen det är väl självklart säger du kanske. Jodå, så är det så länge jag håller mig frisk och inte är beroende av kommunens omsorg. Då ställs de demokratiska rättigheterna in i kommungarderoben och jag blir bara en beroende person som man kan behandla lite som man vill. Jag kostar både personal och pengar och då tolkas socialtjänstlagen godtyckligt. Inte bryr man sig om att "Verksamheten ska byggas på respekt för människors medbestämmande och integritet." Nix då kan kommunen bestämma att jag ska flytta från mitt trygga gruppboende, där jag en gång tidigare blivit tvångsförflyttad, mer eller mindre till.
Jag har arbetat i många år med människor med psykiska sjukdomar och funktionshinder. Jag har sett att de trots svåra handikapp har kunnat utveckla ett hyfsat självständigt liv genom att kunna ta tillvara centrala stans erbjudande och service. Nu ska dessa människor förpassas till stadens utkanter och fylla kommunens tomma lägenheter, som en gång var kommunens stolta boende för människor med demenssjukdomar, men som blev ett stort misslyckande efter några år. Vem som förde dirigentpinnen då, lämnar jag utan kommentar.
Nej, jag arbetar inte längre i Socialpsykiatrin och kan inte påverka dessa människors situation men jag blir förbaskad och livrädd när kommunen använder sig av diktaturfasoner. Det kan drabba både dig och mig om vi inte ser upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar