Du står där fortfarande praktfull och ståtlig. Du som alltid blev frodigast av alla träden på gården. Du som alltid vägrade att avklädas på hösten och dröjde kvar längre än dom andra. Du som har sett och hört mina barn leka och rasa omkring på den stora gräsmattan. Kanske sitter dom ljusa barnrösterna kvar under din åldriga näverstam om man kramar dig och lyssnar noga. Jag har en annan utsikt nu, ett "hav" som skänker ögontröst, men jag saknar dig.
2 kommentarer:
nä nu börjar jag gråta. jag saknar också :(
Javisst Ida, så nostalgiskt och vackert skrivet. Tur att "havet" tröstar och skänker glädje nu. Dessutom finns inte björken långt borta, får säkert påhälsning då och då. Till helgen av oss.
Skicka en kommentar