Hösten ett kåseri
Hösten är årets krävande ålderdom, hösten trösten lite som löken på laxen efter sommaren tycker jag.. Nej jag är ingen älskare av denna årstid ska du veta. Den försöker imponera med sina färgkaskader men jag låter mig inte luras av dess förförelsekonster. Jag menar vad har en mörk och kall årstid att komma med efter en yster och varm sommar. Sommaren är min årstid. Ljusa ljumma kvällar och trevligt uteprat med grannen över ett glas rose´ eller fotbad i havet och eller långa cykelturer med vinden i håret och solsken i blick. För att inte tala om alla vilda blommor som serverar ögongodis och som gör själen glad och ljus. Det kan väl för tusan inte jämföras med denna ambivalenta period av långdragen leda som nu har trängt sig på och som ligger och småler ondskefullt.
Jag jämför hösten med mitt eget åldrande. Då våren är uppväxten, du vet den tid som knoppar sväller och bäckar flödar. Den tid då träden grönskar och gräset växer. Tiden då allt härligt väntar som på ett nyfiket barn.
Tonårstiden, utvecklingstiden är jämförbar med inledningen av sommaren. Sedan kommer högsommaren och vuxenlivet med all inclusive. Barn jobb äktenskap senare barnbarn ja du vet. Men sommaren varar ju inte för evigt tyvärr det skulle ju jag önska men många ÄLSKAR årstidsväxlingar vilket jag tror är ett uttryck för själjvplågeri och en form av förnekelse. Jag hade föredragit hälften av varje för att försöka vara rättvis.
Hösten är som sagt var jämförbar med min ålderdom. Den går tyvärr inte att förhindra liksom rynkorna och den slappa huden som drabbat mig vare sig jag ville det eller inte. Dock kan jag förhindra mörkret genom att tända alla smålampor i fönstren. Jag kan också bjuda upp kärlingen till en dans på köksgolvet för att mjuka upp sinne och leder. Förresten kan ju grannen och jag kura skymning över ett glas rött inomhus. Kanske jag överlever hösten innan vintern och permafrosten breder ut sig men det är en annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar