Jag minns faktiskt några händelser från när jag var i samma ålder. Mina kamrater Svante och Lasse och jag skulle följas åt till lekskolan som låg ganska långt från mitt hem. Dock är Kirunabarns ben starka tack vare alla backar, så det var ingen större prestation. När vi kom till stora Hjalmar Lundbomsvägen stod vi lydigt och väntade, tittade åt båda sidorna och framåt och bakåt för säkerhets skull men ... jag tyckte nog att det tog för lång tid och att killarna var lite för mesiga så jag tog ett eget beslut och sprang över vägen. Men såg inte lastbilen. En snäll men lite obetänksam taxichaufför, jag hade ju kunnat ha inre skador efter att legat framför lastbilshjulen en längre sträcka, skjutsade mig hem och med mamma i bilen åkte vi till sjukhuset och doktorn fick plåstra om mig. En häftig fläskläpp och några präktiga blåmärken på låren blev resultatet av olyckan. Det hade kunnat bli värre men tack vare riktigt hyfsade bromsar och en vakande skyddsängel kan jag nu berätta historien för dig. Men någon mer lekskola blev det inte för min del.
Sexårsflickan som jag känner går i en obligatorisk förskola och kan redan räkna, läsa och skriva. Lite finska och engelska kan hon också. De är nog lite klokare dagens barn i min barndom var det inte så noga vad man gjorde man skulle mest vara tyst och skämmas. Ja vi lekte också, mest utomhus. Teven var inte uppfunnen men spännande radioprogram lyssnade vi på i kökssoffan, brorsan och jag. Det var nog ändå en hyvens barndom på svartvita tiden tror jag. Eller så har jag glömt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar