Gnäll

Jag har från att vara tant hurtig förvandlats till en ömklig smågnällande individ som haltar fram i tillvaron. Ischias har i mina öron låtit som någon åkomma som drabbar gammelfolket. Inte har jag kunnat känna någon speciell empati när jag mött någon med den simpla diagnosen ... till nu. Du skulle bara veta hur det känns när en monsterhand kniper ihop piriformus och näst intill gör högerbenet obrukbart. Nu blir det sparsamt med tango (nåja de har väl inte varit så talrika de sista femtio åren) och promenader. Tanken på tokgympa ger mig rysningar i hela kroppen och helst vill jag bara lägga mig i en blöt hög på golvet och snorgrina.
Dock ska jag uppsöka Anders sjukgymnast på Medic i dag. Hoppas att han har någon fiffig idé att göra mig hel igen.

Men himlen är oskyldigt blå.