I eftermiddag efter jobbet, ställer jag kosan norrut. Mors fönster behöver lite puts och jag behöver ... lite mammatröst. Under två dagar får jag höra hur fantastisk och underbar "Gittebumpan" = jag, är.
Jo fortfarande kallar hon mig det ibland.
Kanske vi applåderar varandra och oss själva för lite. Tänk att känna applåderna i ryggen när jag lämnar jobbet för dagen. Lite kul skulle det vara.
I går startade målarkursen och jösses så usel jag är på att måla.
1 kommentar:
Vad fint med en levande mamma som kan säga vackra saker. Saknar föräldrakärlek.
Skicka en kommentar