Jag vet att livet inte är för evigt, vi blir döende i den stund vi föds. Men ändå ... trots vetskapen så värjer jag mig och vill bli "turfri" som man blev i barndomsleken. Min älsklingsmamma är ordentligt sjuk. Så till den milda grad att hon är inlagd på sjukhus. Dessutom viskade hon till mig med liten röst att hon mår dåligt. DÅ är min mor väldigt sjuk. Det är nämligen så att hon aldrig annars låter ett klagande ord komma över hennes läppar. "Jag mår så bra" är hennes stående replik trots feber eller skärsår på foten som var tvunget att sys ihop med flera stygn efter hon trampat på en trasig porslinsprydnad. "Inte har jag ont" sa hon medan blodet lämnade en stor pöl på golvet. Sådan är hon min mamma. Därför är jag väldigt orolig. Jag hör av sjuksystern att hon får syrgas och medicin, dom gör nog vad dom kan och jag ... tar fram min barndomstro och ber om uppskov.
Lillmorsan du har ju lovat att komma på min åttioårsdag och sjunga liksom jag gjorde på din..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar